jump to navigation

Forskningspropositionen – Citius Altius Fortius 23 oktober 2008

Posted by Christian in Forskning, Universitetet.
Tags: , , , , , ,
add a comment

Lars Leijonborg utstrålar stolthet när han idag presenterar propositionen ”Ett lyft för forskning och innovation” - forskningsproppen. På Lunds universitet, där jag har rört mig, är den efterlängtad, med lika delar förväntan som fruktan. För visst fanns det ett behov av ökade resurser. Efter det konstaterandet stod kampen – vem skulle få vad.

Man måste börja med det som är rätt, så att inte det kommer bort. Glöm inte att det är en stor satsning. Det är en av de största statliga satsningarna på forskning i Sveriges historia, och mycket är välbehövligt, mycket kommer att slå väl ut.

Det kan vara svårt att inse hur mycket eller litet pengar det handlar om. Vi rör oss i storleksordningar av flera miljarder kronor. Vad det betyder i verkligheten tror jag att många har svårt att förstå, så även jag. Dessutom är det näst intill omöjligt att förstå hur mycket pengar som kommer att gå till vilken verksamhet under vilket år. Jag kommer därför inte att snacka penningstorlekar nu. Sånt är viktigt, men principen är viktigare.

Regeringen ökar fakultetsanslagen. Detta är pengar som delas ut direkt till lärosätena (mest universiteten) och som lärosätena får använda nästan hur de vill. Fakultetsanslag är kärnan i tilldelningen och ska tjäna som garant för att lärosätenas oberoenden ska fungera. Akademisk frihet, att lärosätena ska vara oberoende, innefattar även oberoende forskningsmedel. En höjning av fakultetsanslagen skulle därför kunna tolkas som att regeringen vill öka friheten. Men det är inte det som är kärnan i proppen.

Vad proppen andas är strategi och innovation. Detta visas tydligast genom att regeringen vill ändra lagens definition av ”tredje uppgiften” – högskolans skyldighet att samverka med det övriga samhället.

I högskolornas uppgift ska ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.

Nyttoaspekten genomsyrar proppen. Det som är bra för samhället och ger resultat snabbt är bra. Det som är grundforskning och långsamt är också bra, men inte riktigt av samma dignitet. Häromdagen varnade fyra universitetsrektorer på DN Debatt regeringen för att tänka allt för kortsiktigt. Inte minst i denna finanskris som vi befinner oss i är det på sin plats att varna för att krisåtgärder i forskningen sällan brukar ge resultat. De stora genombrotten sker oväntat, på oväntade ställen och av forkare som har goda förutsättningar att bedriva nyfikenhetsstyrd forskning. Tänker då regeringen kortsiktigt? Jag är rädd för det. Om man läser vad regeringen skrev den 10/10 får man nog skäl att hålla med rektorerna.

Regeringen inför också ett nytt sätt att avsätta en del av pengarna – nämligen Strategiska satsningar. Strategiskt för regeringen är klimat, teknik och medicin. Jag har redan skrivit en del kritik mot strategiska satsningar i medicin. Idag fick vi också veta av Leijonborg att klimat (som hade potential att göra insatser även för humaniora och samhällsvetenskap) mest är teknik iallafall. Man har inte glömt humaniora den här gången. Man har medvetet prioriterat ner det. Jag kanske är en märklig naturvetare, men jag tror faktiskt att forskning i dessa ämnen är viktigt för samhället. Nu ska man inte glömma att även humaniora och samhällsvetenskap får ta del av fakultetsanslagen, men snyggt är det inte.

Stötestenen för många är dock inte detta, utan sättet på vilket pengarna ska delas ut. Många har hävdat att systemet sänker grundforskningen. Allt handlar om kvalitet.

(Har jag talat om detta förr?)

Regeringen har beslutat att kvalitet i forskning och utbildning mäts av citeringar i vetenskapliga publikationer och förmågan att attrahera externa medel. Okej, jag är inte överdrivet kritisk, och ska man fördela efter kvalitet är systemet med citeringar ett av de bästa. Men man måste ta hänsyn till olika publiceringskultur. S och H kommer att missgynnas om man inte är försiktig. Jag hade gärna sett fler indikatorer, men regeringen valde en enkel lösning.

Något som jag däremot gillar är att regeringen vill satsa särskillt på forskningsinfrastruktur. Det vore ett sånt lyft för Lund, Sverige, Europa att MAX IV och ESS byggs.

Och om man nu ska citera Internationella olympiska kommitténs motto – Citius Altius Fortius – Högt och starkt, ja. Det kommer att bli bättre. Men liksom Leijonborgs syn på gridtekniken, det kan bli ännu bättre.

Inte vilken OH-projektor som helst 18 oktober 2008

Posted by Christian in Forskning, Universitetet.
Tags: , , , , , , ,
1 comment so far

Man kan ju inte undgå att notera att det snart är presidentval i USA. Ingen lämnas oberörd. Till och med USAs astronomer har nu gått i taket efter två intressanta uttalanden av Mr McCain.

Det första kom i september när Mr McCain tog sig för att jämföra Obama med Sarah Palin. McCain ska då ha hävdat att Obama begärde statliga pengar för ”planetariums and other foolishness”, ett uttalande som har retat upp vissa.

Jag är inte astronom, men jag kan förstå att det rör om i sinnet på de inbitna. Jag kan nog också någonstans  ha svårt att tänka mig planetarier som ”foolish”.

Nästa uttalande (början av oktober) är på samma tema:

[Obama] voted for nearly a billion dollars in pork barrel earmark projects, including, by the way, $3 million for an overhead projector at a planetarium in Chicago, Illinois. My friends, do we need to spend that kind of money?

OH-projektorn i sammanhanget visade sig vara den nu över 40 år gamla projektorn i ”Sky Theater” vid Adlerlaboratoriet som tydligen är på väg att falla sönder.

Min spontana tanke är att det alltid är enkelt att slå ner på det man inte förstår. Mr McCain kanske aldrig har varit på planetarium. Tråkigt för honom i så fall. Även om jag personligen tror att planetarier är bra att ha så kanske de inte är särskilt politiskt slagkraftiga. Det är inte uppenbart lätt att förstå nyttan med dem.

Igår presenterade regeringen en del av forskningspropositionen. Sedan tidigare vet vi att regeringen tänker satsa särskillt på medicin, teknik och klimat. Igår fick vi veta vad regeringen avser med strategiska satsningar på medicin:

Totalt satsar regeringen 560 miljoner på sju strategiska områden:

  • Molekylär biovetenskap
  • Stamceller och regenerativ medicin
  • Epidemiologi
  • Vårdforskning
  • Diabetes
  • Cancer
  • Neurogenerativa sjukdomar (som Alzheimers)

Medlen ska utlysas av forskningsråden och tilldelas universitet och högskolor efter en kvalitetsutvärdering.

Kåre Bremer, rektor vid Stockholm universitet, är kritisk. Jag håller med honom. Man har ringat in områden som är mycket smala och som bara täcker in en del av den medicinska forskningen i Sverige. Man måste alltid ställa sig frågan om specifika satsningar löser specifika problem. Kommer vi att nå det stora genombrottet i fråga om diabetes genom att ge pengar till diabetesforskare? Kanske. Men det kan lika gärna vara någon biokemist eller beräkningsbiolog som löser problemet i farten. De största upptäckterna har skett oväntat, och antingen i breda forskningsmiljöer eller hemma på kammaren. (Minns när Newton ”sat in a contemplative mood” under äppelträdet i Woolsthorpe, eller Einsteins insatser på patentverket i Bern.)

Men satsningen har en stor politisk vikt. Det är nämligen mer begripligt för gemene man om man satsar på tillämpad diabetesforskning än om man satsar på grundforskningen i biokemi (eller något annat).

Det är lätt att trycka ner på något man inte förstår. Det är lätt att motivera det begripliga. Det ”onyttiga” förlorar.

Jag har en lärare som brukar hävda att vi behöver mer naturvetare i politiken. Tja…

Myndigheternas kamp 17 juni 2008

Posted by Christian in Universitetet, Utbildning.
Tags: , , , , , , , ,
1 comment so far

Jag har sett en del märklig förvaltning på sista tiden. Men följande episod tar väl ändå priset:

Sveriges Universitets och Högskoleförbund (SUHF) har insett att 20 000 personer från utlandet har sökt utbildningar på svenska lärosäten till hösten 2008. Detta ska jämföras med att 4 000 personer sökte förra hösten. SUHF tycker att detta är ett problem och har därför utarbetat rekommendationer för hur man på ett enkelt och smärtfritt sätt ska kunna slänga majoriteten av dessa ansökningar i papperskorgen. Hur detta ska gå till har en vän till mig bloggat om. När man utarbetade dessa rekommendationer fick man stöd av Verket för högskoleservice (VHS), som är en statlig myndighet. SUHF skickade sedan ut sina rekommendationer till Sveriges lärosäten och bad dem ta ställning till om man skulle följa dem eller inte. Endast två lärosäten, Högskolan Dalarna och Lunds universitet, avvisar dem.

Omedelbart börjar det pratas om att denna typ av hantering bryter mot förvaltningslagstiftningen. Varför då? Jo, lärosätena är ju också myndigheter och har krav på sig att behandla varje ansökning som vilket inkommet ärende som helst. Och den stackars studenten i tredje land som får sin ansökan slängd kan inte överklaga, för det finns ju inget fattat beslut. Surrealistiskt, ja! Universitetsförvaltning i ett nötskal, ja! Men det är väl inte helt konstigt att lärosätena ställer upp på rekommendationerna, det är ju VHS som har talat, och VHS har ju alltid rätt…

Då vaknar Högskoleverket (HSV), som är ännu en statlig myndighetm och den som granskar högskolorna tillsammans med Riksrevisionen. HSV säger nu att denna process är oförenlig med lag:

Högskoleverkets bedömning finns i 1 kap. 9 § regeringsformen, där det framgår att förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Att avvisa en ansökan utan en saklig prövning av den sökandes behörighet strider mot 7 kap. högskoleförordningen. [...] Eftersom rekommendationerna endast gäller sökande från tredje land finns det även anledning att ifrågasätta om de överensstämmer med bestämmelserna i lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan. [...] Det kan inte [...] uteslutas att det i efterhand kan bli fråga om att utkräva ansvar för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken.

Helt rätt HSV! Det är bara att hota på med vite och tjänstefel och allt ni kan komma på!

Men…

Hur ska man som myndighet reagera när en annan myndighet säger ”Gör så!” och en tredje säger ”Om du gör så så är det tjänstefel och brott mot likabehandlingslagen”.

Jag ska i alla fall heja på HSV.

Bäst, sämst eller mittemellan 5 juni 2008

Posted by Christian in Forskning, Universitetet, Utbildning.
Tags: , , , , ,
2 comments

Varför är universitetsvärlden så vansinnigt fokuserad på rankinglistor?

Årligen kommer det från olika delar av världen en handfull rankingar av denna jordens alla universitet (i alla fall de som är tillräckligt ”bra”). En rankinglista är ju något så simpelt som en uppräkning av alla universitets namn på så sätt att man antar att den som står först är bäst och den som står sist är sämst. Allt väl så långt. Men vad ska man då tro när olika rankingar säger olika saker. Kan mer än en vara bäst?!

Regeringen beslutade i förra veckan att uppdra åt Högskoleverket att utreda ”kartlägga och analysera system för rankning av universitet och högskolor”, eller som universitetskansler Anders Flodstöm uttrycker det – Vi ska ranka rankingarna. Detta är naturligtvis påkallat eftersom det uppenbarligen finns ett stort intresse i akademin att ranka, men ingen vet hur man ska göra eller vem man ska lyssna på. Det finns en förhoppning, både hos mig och akademin, att rankingen ska säga något om kvaliteten på lärosätenas utbildning och forskning. Min erfarenhet efter att ha deltagit i Lunds universitets kvalitetsarbete i snart ett år är dock att man egentligen har en ganska dålig koll på vad som är kvalitet. Detta är ett klassiskt statistiskt-byråkratiskt problem:

- Kan vi få in de här mycket specifika uppgifterna?

- Det är ganska svårt att ta fram dem. Vad ska ni ha dem till?

- Det ska bli en statistisk analys.

- Jaha, men hur kommer detta till nytta? Vad är det ni mäter?

- Det vet vi inte. Men vi vet att det GÅR att mäta.

För några år sedan, när jag var ung och oförstörd och inte hade läst på universitetet, hade jag hållt med statistikern. Det är sjukt lockande för mig som naturvetare att plocka fram alla data jag kan hitta och sätta mig och vrida och vända på dem tills jag har fått fram resultat. Nu när jag har plockat på mig lite erfarenhet har jag insett att man måste ha en idé om vad man vill mäta innan man mäter det. Det är en dödsynd i sammanhanget att falla för att bara mäta det som är lätt att mäta. Gerd Lindgren, prorektor vid Karlstad universitet, sätter tydligt fingret på detta.

Det lärosäte i Sverige som oftast kommer högst på internationella rankinglistor är Karolinska institutet i Stockholm (KI). KI är också ett av sex lärosäten i Sverige som ger läkarutbildning, och naturligtvis har läkarutbildningen på KI högst anseende i Sverige. Förra året genomförde HSV en utvärdering av alla läkarutbildningar i Sverige, och KI fick sämst betyg av alla. Finns det anledning för studenterna vid KI att vara oroliga? Nej, knappast! Det finns fyra skäl till detta:

  • Studenterna vid KI tror att KI är bäst
  • Lärarna vid KI tror att KI är bäst
  • Studenterna vid andra lärosäten tror att KI är bäst
  • Arbetsgivarna tror att KI är bäst

Det finns alltså goda skäl för universiteten att komma högt upp i rankinglistorna, psykologiskt. Finns det andra skäl? Knappast.

Regeringen, med högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg i spetsen motiverar beslutet att utreda rankingsystem med att ”blivande studenter behöver få kännedom om kvalitetsskillnader mellan lärosäten för att på så sätt stimulera konkurrens och ge studenterna bättre besluts-information när de ska välja lärosäten och utbildning. Även företag och arbetsgivare har setts som en målgrupp då rankning kan vara ett hjälpmedel för att rekrytera studenter från de lärosäten som har högst kvalitet.” Ja, kan HSV presentera en jättejättebra rankinglista så kommer säkert alla de fördelar som nämns här till sin rätt. Men ingenstans i världen har ännu en sådan lista som har samfundets stöd presenterats.

Hmm, undrar varför Sverige vill ha ett eget system för att ranka lärosäten…