Lunds universitet kommer att avskaffa möjligheten att anta doktorander med utbildningsbidrag. Nästa fredag kommer universitetsstyrelsen besluta att uppdra åt rektor Per Eriksson att avskaffa utbildningsbidragen så snart som möjligt. Tidningen Lundagård rapporterar att tidsplanen är att avskaffandet ska ske 1 juli.

Vi kåraktiva har i många år jobbat för att forskarstuderande ska få en rimlig finansiering med en riktig tjänst. Utbildningsbidraget har bara varit ett billigt sätt för universiteten att få producerat forskning. Det finns inga andra skäl att ha utbildningsbidrag. Att inte anställa doktoranderna gör att de inte får full rätt till sjuk- och föräldraförsäkring. De förlorar också framtida pension. Därför är vi många som är glada idag.

Det är ingen slump att förslaget kommer just nu. Lunds universitet har mer pengar än någonsin. Avskaffandet av utbildningsbidraget är en del av ett större paket som ska minska universitetets stora överskott av forskningspengar. I december uppmärksammade Lovisa Brännstedt, Aron Frenne och jag detta i en debattartikel i Lundagård. Vi fick en hel del uppmärksamhet efter detta. Jag tror att vi där la ytterligare en tyngd i vågskålen för avskaffande. Det känns himla bra!

Utbildningsbidraget är en märklig konstruktion. Idag är utbildningsbidraget på 15 500 kronor i månaden, och det regleras genom en särskild förordning. Man avskaffade faktiskt möjligheten att inrätta utbildningsbidrag 1993, men man införde det igen 1996. Så här skrev man i statsbudgeten då:

I det statsfinansiella läge som råder är det inte möjligt att tillskjuta ytterligare resurser för doktorandtjänster för att tillgodose behovet av fler studiestödstillfällen. Regeringen avser därför att åter öppna möjligheten att utse nya innehavare av utbildningsbidrag. Vidare återinförs möjlig­heten att kombinera utbildningsbidrag med anställning som assistent. Häri­genom blir det möjligt att ge fler personer studiefinansiering inom givna belopp, eftersom utbildningsbidragen är betydligt billigare för lärosätena än doktorandanställningar [...]

Återinförandet av utbildningsbidragen är en åtgärd på kort sikt. Rege­ringen kommer att se över den framtida utfommingen av studiefinansieringen inom forskarubildningen. Avsikten är att förslag om ett nytt och mer flexibelt system skall kunna läggas fram i nästa forskningsproposition.

Det var 16 år sedan…

Att Lunds universitet som ett av Sveriges största lärosäten genomför detta har stort symbolvärde. Det finns en uppfattning i högskolesektorn att utbildningsbidragen behövs och inte kan avskaffas. Kåre Bremer, rektor för Stockholms universitet, bloggade för två veckor sedan om detta. Han menade då att forskarutbildningen i Stockholm var så omfattande att omvandling av utbildningsbidrag till tjänster inte var möjlig. Jag hoppas att Kåre Bremer, och alla andra, nu låter Lunds universitet visa vägen. För om vi, som har Sveriges största forskarutbildning, kan göra detta så kan andra också.

Eftersom artikeln nu är publicerad kan jag återge den i sin helhet här för den intresserade:

************

Partners or Counterparts?

Student Involvement in Management and Quality Assurance at Lund University

Christian Stråhlman¹

There is an increasing demand from students and their organisations all over Europe for involvement in quality assurance. Today, this demand is met with a wide international understanding that student involvement is a key factor in quality assurance. Student representatives and organisations are involved in the development and execution of quality assurance processes in many higher education institutions. While involvement is desirable, it puts higher demands on student organisations to act professionally.

Sweden has a long tradition of student involvement in higher education. Swedish legislation entitles students to representation in all decision-making and preparatory bodies at universities. At Lund University this has evolved into a student partnership model where student representatives have full insight as equal partners in university management. This has been a successful and appreciated model. This paper discusses how the partnership model has evolved, how it is maintained and how the student voice has changed.

Background

In the 19^th century the first student unions were established at the universities of Lund and Uppsala. Already in the 17th century the students at these universities had founded student societies, called student nations, which were modelled from similar societies at the universities in Paris. Membership was mandatory for all students. In 1908 the State decided that the mandatory membership should be extended to involve student unions. By that time, the student unions had begun to develop their political agenda concerning education and other political matters. In the 1940’s, the student unions were granted representation in some university bodies with specific focus on educational matters. Due to the mandatory membership each student was given the right to vote in elections of student representatives. The obligation to join a student union was removed from legislation in 2010.

Student involvement is proclaimed in the Swedish Higher Education Act:

Students shall be entitled to exert influence over the education in the institutions of higher education. The higher education institutions shall work towards students taking an active part in the work with further development of the education. (chap. 1, sect. 4a)

This is the legislative cornerstone of student involvement. It states that universities are obliged to ensure that students can participate in quality assurance. The Act also states that there have to be student unions at each university. In 2000 a more detailed paragraph was issued granting the student unions representation on all formal and informal bodies at the universities:

Students at higher education institutions are entitled to representation on all decision-making or preparatory bodies at the institution whose activities are of importance to educational programmes and the students’ situation. If a decision or preparatory work is to be undertaken by one single person rather than a body, information shall be given to and consultation be held with a student representative in good time before the decision or conclusion of the preparatory work. (Higher Education Ordinance, chap. 3, sect. 9)

A simple and straightforward interpretation of this paragraph is that students must be involved in each decision-making process on equal terms. With few exceptions this is what universities in Sweden have done. Students are involved in all issues at the university. With this amount of formal representation it has become natural for student representatives to take a more active part in the day-to-day management of the university, and, at some universities, to become an integral and equal partner with the academic leadership. One may regard this as a step up from the simple reactive stakeholder role to a pro-active, responsible and accountable partner role.

Student involvement and partnership at Lund University

Lund University, with more than 30 000 students, is organised in eight faculties, each undertaking both education and research. Decision-making and management takes place on three organisational levels: institutional, faculty and department. Each level has a similar internal organisational structure and has student representatives on its boards and management groups. Representatives are elected by the students enrolled at the Faculty or Department. Governing boards have at least three student representatives.

The Vice Chancellor answers to the board. His/her responsibility is shared with the Pro-Vice Chancellor. Together with three Assistant Vice Chancellors, the Head of Administration, and the President and Vice President of Lund University Student Unions’ Association (LUS), they form the University Management Board. The University Management Board and the deans of the eight Faculties form the Dean Council. The two groups have alternating, bi-weekly sittings. Together they are the heart of the management of Lund University. Strategic and financial issues are all discussed and decided in one of these groups before the Vice Chancellor issues the formal order. Formal orders concerning strategy, policy, financial and legal matters are issued during weekly sessions attended by the President and Vice President of LUS.

The university also has a number of administrative groups responsible for a range of functions including funding, planning, communication and maintenance. Students are entitled to representation in these groups.

To elect representatives and to assert influence at the university the students in Lund have organised themselves into nine student unions, one at each Faculty plus one for third cycle students. They share some important characteristics: they are democratic, they are independent from the university and they rely to a large extent on voluntary work. The student unions at Lund University estimate a total number of 1 050 student representative seats to fill. The student unions have a hard task finding enough representatives to fill these seats.

In university policy student participation is regarded as one of the cornerstones in its internal quality assurance.

High requirements will be established for student involvement [...] Among the conditions for quality assurance will be effective student influence at all levels. (from Strategic Plan for Lund University 2007-2011)

Students and their representatives should not be viewed as counterparts, rather as partners in the University’s activities. A good dialogue between the University at different levels and students, where students are involved as much as possible in the university’s activities, provides the best basis for the proper functioning of quality assurance. Close cooperation between students and the University must be pursued. It is nonetheless necessary as a precondition for a more formalised student influence that the students and their organisations are independent of the University. (from Guidelines for student influence at Lund University)

There is an important distinction between student representatives as counterparts and student representatives as partners. Partnership with student unions lays a greater responsibility on student representatives to work with strategic issues. Students are required to have a greater knowledge of the university and of all issues discussed in the groups and boards. To cope with this, student representatives in the most important strategic groups must take leave of absence from their studies to work full-time at their student unions as student representatives. There are approx. 25 students on leave from studies at the student unions in Lund. Besides representation, a great deal of effort goes into development of the union agenda and training and education of representatives. Since there are more than 1 000 students active in the student unions this cannot be ignored. There must also be a clear university policy that student representatives are valued. Having a representative function must not have a severe negative consequences for their studies. It must be possible for those who are elected as full time representatives to delay their studies for a year.

The student partnership model requires accountability from both parties. The student unions must trust the university to provide them with all the necessary information to participate in university management. Also, the university must be trusted to include student representatives every time a new issue is decided upon or prepared, and not to disclose “sensitive information”. The university must trust the student unions and student representatives to be well informed about the issues at hand, and to be briefed on the student opinion. The partnership model has proven successful since students have been given the opportunity to act as well-informed and reliable “critical friends”. University executives and students share the same vision and want the best possible education and research. When students are included as partners, more opinions can be raised, and student expertise is made use of. Management and students share a common goal – to achieve the highest possible quality of education and research.

Student partnership in university management – Two cases

This section contains two examples of how students have been involved in specific processes at Lund University. They are chosen to illustrate how student partnership is implemented.

Creating a new QA-policy

Quality Assurance at Lund University is based on a policy adopted by the University Board. The policy is valid for 4 years before revision. It is complemented by an action plan adopted by the Vice Chancellor. Since student involvement is considered an integral part of QA, student representatives are included in the process of creating the policy. The policy was last revised in 2008. The Quality Assurance Board was responsible for the process. They decided to form a working group chaired by the Evaluation Officer. One person working with educational development, two teachers and one student were also in the group. The group produced a policy draft, later discussed by the QA-Board (12 members, including 3 students). A final version was sent to the Vice Chancellor for discussion in the University Management board and in the Dean Council. Finally, a decision was taken by the University Board.

Note that the process involves students at all levels. In this case the policy discussion passes a number of students with different views and expertise. For the university the drawback of this system is that there is not only one fixed student opinion. Students, just like other groups of people, often have different views on the same issue. Student representatives also have different roles and expertise at different levels. An issue can be passed by students in four or more fora, and the work done by students in the working group is quite different to that of the student on the University Management Board. When students are included as partners it is essential to allow the student collective to be heterogeneous. Representatives may be elected by their unions to voice opinions decided through an internal democratic process. But they also have the responsibility to weigh together opinions in the student collective and to bring this opinion into debate with the university management.

With a partnership one allows students to participate behind closed doors. What happens there stays there. These student representatives must be trusted by their electors. It is not possible for the general student to know whether his/her representative acts according to the union’s decisions. As the student unions increasingly work in the inner circles it is harder to explain to the other students what the student union does. When a partnership is not in place it is much easier for student representatives to voice opinions in public. As student unions become less lobbying and more managing, the students might feel that they no longer know how student unions work.

This could be a paradox. For the student unions at Lund University it has been important to be backed up by the university. The university helps the student unions to provide fora where they can present themselves and their activities. Also, university executives present the student unions to external partners as the “true” student voice. To avoid conflict within the student collective, it is in the university’s interest to help keep the student unions respected and democratic. Nevertheless, a situation may occur where a student union is more strongly backed by the university itself than the student collective.

Expansion of Lund University Campus Helsingborg

Lund University has a campus in the neighbouring town of Helsingborg. It is a small enterprise compared to the activities in Lund. There are 2 000 students in Helsingborg and 30 000 students in Lund. The University Board has decided that the number of students in Helsingborg shall be raised considerably. This development has been suggested by the University Management Board and is backed by the student representatives. However, there has not been a consensus in the Dean Council. It is believed that an expansion of Campus Helsingborg will draw funds from existing activities in Lund and some Faculties have pronounced themselves against the expansion. The student representatives at faculty level have differing opinions as well. The student voice is not unanimous. There is, however, a consensus among the student unions that there is a need for more student counselling and library opening hours in Helsingborg, things that already affect the current 2 000 students.

In the Campus Helsingborg case, student representatives express different opinions in different fora. The issue to be solved is how to allow the student collective to have a joint opinion on one issue, but not on another. The student representatives in the Council represent all students at the university and they have to act against other student representatives at faculty level. These students may be backed by the management at their faculties. When this situation occurs, the management is faced with two contradictory student opinions. The opinion of student representatives at the institutional level is diminished since there obviously are contradictory student opinions. One is led to believe that the representatives at institutional level are powerless. This is not necessarily the case. Even if students disagree on one issue, participation is still necessary in order to work with those issues where students are all in agreement. Participation is still desirable, even if the student collective or the student unions do not have the same agenda. In this case there is a need for the students to raise issues about the working environment which is not possible without participation.

A different problem is the need to make compromises with university executives. Since student representatives are partners in university management, they are expected to stand behind decisions taken in e.g. the University Management Board. If there are different opinions they should be voiced internally; externally the board is unanimous. Since it is almost always easier to change policy from within, this is a price that needs to be paid. But it is difficult for the student representative to stand behind policy which is against the students’ wishes, even if it is a compromise (unbeknownst to the students at large). One must always bear in mind that there can be a conflict between representing students and representing the university.

The net effect in the Campus Helsingborg case is positive for the students. Student-centred issues have been raised thanks to the student partnership. Even if the student voice is divided and diverse, it shows that the partnership model works. The diversity of opinions, even in the student collective, can be useful for the decision-making process. As students generally are good at raising opinions from all levels to the level at which decisions are made, the institutional level catches more of the intrinsic voices before a decision is made. Student representatives can sometimes serve as whistle-blowers.

A need for improvement

In 2007 LUS performed an evaluation of the student involvement at the faculties and the departments^. The student unions were asked about their view on student involvement at their faculty and their departments, and if there were problems that the university needed to address. The student unions applauded the good communication with academic leaders at faculty and department level, to some extent also with administration executives. Also, student representatives feel that there is positive response to student participation in certain groups and boards. Student representatives feel appreciated and respected by the academic and administrative staff. In most cases, student unions feel that there is a working student engagement at all levels of the university.

On two major points the partnership needs improvement. The first is exchange of information between university and student unions. Some academic leaders do not inform the student union of decisions made, as required by the law. This is especially problematic at the departments where many decisions are delegated to the prefects, and often no advisory management groups are present. But also, some teachers are unaware of “student rights” and do not know when to inform and seek advice from the student union. The second main complication to a fully working student involvement is an unclear organisational structure of the university. When organisation is unclear, student representatives are often excluded from voicing their opinion as decisions are made in fora where students lack access.

A necessary prerequisite of student partnership is a clear communication between university and student union. Student representatives have short terms of office since their time as students are limited by the length of their study programme. Student representatives at Swedish universities are often elected for a one-year term. Therefore, the student representatives often, but not always, are at a disadvantage vis-à-vis the university since they often lack experience of university management. This disadvantage is enhanced if the university has an unclear organisation and delegation. A student union wanting to express its views in a certain matter must first know where that matter is discussed and who has the power to decide upon it. This risk is minimised if the university strives to act according to its mandate. Formal preparatory bodies should be created to a high extent. There is a distinct correlation between a working student involvement and student representation in advisory and preparatory bodies. The student unions have asked for a wider use of this preparation, since it provides the best dialogue between the university and the student union. A request from the student unions is that the university should list all bodies acting at the university on the university website. Transparency in decision-making is a means to a better dialogue, not only between academics and students, but with all co-workers within the university.

If you believe in the model, then how this improvement should be designed, decided and implemented is a question which should be handled by students and university together in dialogue. After all, that is what partnership is all about.

LUS nuvarande vice ordförande Henrik Jonsson har blivit ansatt dels från ledarplats på Lundagård, och nu senast från Jesper Alex-Petersen, knuten till  S-studenter i Malmö. Henrik har på ett lysande sätt bemött kritiken på sin egen blogg (mycket läsvärt). Det viktigaste i hans inlägg är att han konstaterar att frågan om avgiftsfrihet och frågan om storleken på studieavgifterna inte är samma fråga.

Vi ska å ena sidan driva åsikten att studier ska vara avgiftsfria för alla, samtidigt som vi vill ha de främsta studiemässiga talangerna till Lunds Universitet. I en tid där den helt avgiftsfria modellen inte längre är ett reellt mål. Hur man än vrider och vänder på denna olösliga variant av Rubiks kub så kommer det aldrig att vara möjligt att få dessa två ståndpunkter att konvergera i det nyligen instiftade systemet. Av denna anledning måste vi dela frågan i två.

För att vara helt tydlig med er: Jag HATAR studieavgifter. Jag tycker att riksdagens beslut att ta ut studieavgifter för utländska studenter är att göra Sverige och dess högskolor en stor otjänst. Framförallt eftersom det rubbar det unika förhållande som finns mellan studenter och universitetet. Det finns de som redan tidigare har velat stämpla studenterna som ”kunder” vid universitetet. Det har inte hållit tidigare, men det blir en nödvändig konsekvens nu. Universitetet ska ta emot studenter som personligen (eller via föräldrar) betalar för att vara där. De studenterna är kunder, varesig man vill eller inte.

Detta är ett enormt paradigmskifte. Det är den största förändringen i svensk högre utbildning på decennier. Från att vi kunde nöja oss med att prata om ‘public good’ och utbildning för alla så har vi hamnat på en internationell utbildningsmarknad där andra regler gäller. Där har vi inget val annat än att spela enligt marknadens regler. Henrik skriver:

Svaret på det här är att man har gett sig in på en marknad som inte borde finnas. Marknaden där man köper och säljer högre utbildning, en produkt som borde ses som en rättighet och inte som en vara. Men nu har vi i alla fall gjort det. Har man gjort det så måste man också anpassa sig efter den marknad man står på.

Kort sagt: Att vara emot studieavgifter är att vara emot att vi ska in på utbildningsmarknaden. Detta är mitt svar på den första frågan.

Men nu är vi där. Vi står på marknaden och ska bjuda ut våra varor. Vi måste sätta ett pris. Hur gör vi?

Först: Vi frågar experterna hur mycket presumptiva studenter är beredda att betala. Det har vi gjort och fått svar.

Sedan: Vad är våra kostnader för en utbildningsplats. Tidigare har detta varit oss helt utan kontroll. Staten har bestämt vad det ska få kosta och vi på lärosätena har rättat mun efter matsäck. Men nu är vi på en marknad och staten är vår största kund. Staten är en spelare på den här marknaden som alla andra. Staten köper utbildningsplatser i mängder av oss. Och de betalar för sig, en prislapp per student. Snåla är de. Prislappen är för låg. Vi knorrar och knorrar och försöker få staten att betala mer så att de får en bättre produkt (utbildad student). Men staten är ändå vår största kund, så vi låter oss nöja och ger staten en enorm mängdrabatt.

Lärosätena och kårerna spiller inte ett enda tillfälle att tala om att högre utbildning måste få mer pengar. Prislappen måste öka. Staten måste betala en högre studieavgift för sina studenter. Nu finns det en möjlighet att ta betalt av utländska studenter vad utbildningen kostar. Då måste vi ju göra det. Hur seriösa är vi om vi frivilligt låter sänka priserna och ändå knorrar om att priset är för lågt.

Det är mitt svar på den andra frågan. Därför kan jag leva med att båda vara emot studieavgifter OCH argumentera för att de ska vara höga.

Jag håller med Lunds universitets rektor Per Eriksson att varje student som fälls för fusk är en för mycket. Men 500 studenter är faktiskt inte så mycket. Det finns trots allt mer än 300 000 studenter i Sverige. Bara någon promille stängs av.

Att det är en ökning av antalet fällda tror jag är ett uttryck för något positivt. Inte att antalet fuskare har ökat, utan att fler fall anmäls till högskolornas diciplinnämnder. Det värsta som kan hända när det finns misstanke för fusk är att man anklagar studenten men inte utreder. Istället för att i tysthet underkänna fuskanklagade borde diciplinnämnderna få utreda det som behöver utredas. Mer transpanens och mer rättssäkerhet.

Studio Ett har en bra fördjupning om dagens skriverier där man intervjuar Lennart Nilsson, jurist vid Umeå universitet.

Lundagård hade i senaste numret ett bra reportage om att vara fuskanklagad.

Media: DN, SvD, Sydsvenskan, VK

Ett välkommet uttalande. Bättre sent än aldrig. Eliasson var trots allt minister i den regering som initerade reformen…

Polymetylmetakrylat (PMMA) är en plast som kan användas i t.ex. plexiglas och för att göra CD-skivor.

När man pysslar med synkrotronljus måste man ta hänsyn till att röntgenstrålning förstör sin omgivning. Det är inte bara farligt för forskaren själv, utan främst för det du bestrålar. Det som du vill mäta på. Därför kan det vara bra att veta hur material påverkas av att bestrålas. För om du gör en mätning på en punkt på ett prov och sedan gör om samma mätning så kan du få ett annat resultat. Materialet har ändrat egenskaper på grund av själva mätningen. Det är naturligtvis inte bra och därför måste man studera hur materialen påverkas. Det är precis vad jag gör. Jag studerar elektroner som kommer ut från provet när man skiner röntgenstrålning på det, s.k. fotoelektrisk effekt (förklarades av Einstein 1905, något som gav honom Nobelpriset 1921). Eftersom elektronerna har lite olika energi kan jag liksom bestämma varifrån i plastmolekylerna de kommer. När vi får en skada på en molekyl, alltså när den går sönder, kommer jag att få en annan signal än innan. Den signalen blir starkare och starkare ju fler molekyler som går sönder. Så då gör man samma mätning på samma punkt om och om igen och följer utvecklingen av signalerna. Sedan är det en enormt pusslande. Varje elektronenergi ska kopplas ihop med en viss atom och bindning. Men förhoppningsvis, och där är jag inte än, ska man kunna utreda efteråt precis var skadorna sker och i vilken omfattning. Lysande!

Nu räcker det inte riktigt, utan det ska ledas i matematik också, och då får man glädjas åt vackra ekvationer, som Fermis gyllene regel för fotoelektrisk effekt:

Den är oerhört tjusig, men jag kämpar fortfarande med att förstå vad det betyder. Den där Fermi lär för övrigt har varit en riktig typ.

Nåväl, åter till arbetet då.

Förra året jublade jag åt att Europeiska kommissionen efter sju sorger och åtta bedrövelser hade avskaffat ECTS-betygen

Sen rullade det på och i fredags beslutade till slut även Lunds universitet att avskaffa betygen. För mig är det lite historiskt. Frågan har följt mig genom hela min tid inom kåren. Jag diskuterade tillämpningen i naturvetenskapliga fakultetens kursplaner 2007. Jag satt i Utvecklingsrådet på Lunds universitet när de första riktlinjerna kom. Jag fick vara med och ta fram nya nationella riktlinjer när de gamla reglerna havererade 2009. Och så fick jag sitta i arbetsgrupp på LU när de nya riktlinjerna skulle implementeras och till slut sitta i universitetsstyrelsen och sätta spiken i kistan.

Hurra! Yes! Äntligen! Det tog tre och ett halvt år, men vi lyckades!

Uppdatering: Idag pratar jag i Lundagård om ECTS-betygen. Gustaf Eriksson plockade mina bästa citat.

– Det känns skönt. ECTS är en urdålig skala, den har aldrig fungerat som det var tänkt. För få har använt den, och olika lärosäten har använt den på olika sätt. Det har varit full anarki, säger Christian Stråhlman, studentrepresentant i universitetsstyrelsen.

– Syftet är gott, men det har inte fungerat. Det har inte blivit jämförtbart, och siffror som ska vara jämförbara men inte är det är de sämsta siffror som finns, säger Christian Stråhlman.

I veckan fattade Högskoleverket en rad uppmärksammade beslut om lärarutbildningen. Bakgrunden är att regeringen, med Jan Björklund (FP) i spetsen, har beslutat att lärarutbildningen ska göras om. Den höll inte måttet, sades det. Jag ska försöka undvika att skriva om lärarutbildningens kvalitet, för den kan jag inte bedöma. Det finns många forskare inom området som man borde lyssna på. Det finns tyvärr också många politiker som redan har talat mycket om detta, mer eller mindre initierat. Resultatet av Björklunds nya lärarutbildning är i alla fall att alla lärosäten i Sverige som har examensrätt för lärarexamen måste söka om att få behålla den, allt för att kontrollera att man lever upp till kvalitetskraven.

Lärarutbildningen är Sveriges största akademiska utbildning och finns på nästan vartenda större lärosäte i Sverige. På många högskolor är lärarutbildningen den största inkomstkällan. Många högskolor har lärarutbildningen som största rekryteringsbas. En förlorad examensrätt kan få stora konsekvenser. Därför blev det också stor uppståndelse i landsortspressen när det visade sig att 21 av 50 ansökningar avslogs. Inte minst är tonläget högt i Norrland där såväl Högskolan i Gävle, Mittuniversitetet, Umeå universitet och Luleå tekniska universitet förlorade examensrätten. Efter nästa år kommer det inte att finnas någon lärarutbildning för låg- och mellanstadielärare norr om Dalälven. I Örnsköldsviks allehanda kallar man det på ledarplats för ”En smäll på fingrarna” och hoppas på snar bättring hos lärosätena:

Faktum är att de norrländska lärosätena nu tar nya tag för att förbättra sina utbildningar så att man därefter kan ansöka om examensrätt igen. Att HSV säger nej är faktiskt bara ett bevis för att utbildningarna inte håller måttet och ett universitet utan lärarutbildning är faktiskt bättre än ett universitet med en dålig lärarutbildning. Låt oss dock hoppas att arbetet med att få lärarutbildningarna att hålla godkänd standard går fort. Att det i norrländska kommuner erbjuds god undervisning på grundskolenivå är en förutsättning för att den här delen av landet ska utvecklas i positiv riktning.

Men nog hade det inte blivit en så stor fråga nationellt om det inte hade varit för att Sveriges största lärarutbildning, på Stockholms universitet, hade fått nej. Det får naturligtvis DN att spinna igång och varna för lärarbrist. Där är man påhejad av Lärarförbundet, Sveriges ena fackförbund för lärare.

Och någonstans här börjar man ana hur regionalpolitiken börjar få fäste. Man börjar anklaga Högskoleverket för att fatta ödesdigra beslut. I DN kan man läsa hur Högskoleverkets beslut är ”dåliga nyheter” och att det ”inte alls [är] uppenbart att Högskoleverket är någon hjälte i detta drama”.

Verket har en bevakningsuppgift. Just när en ny utbildning introduceras är det extra viktigt att se till att allt blir rätt. Motiveringarna till avslagen väcker dock mer tvivel än de ger svar. Yttrandena från de grupper som har bedömt ansökningarna är kortfattade. Det som gäller Stockholms universitets ansökan om grundlärarexamen för årskurserna 4–6 är till exempel på fem sidor.

Jag tycker att anklagelserna mot Högskoleverket är ogrundade. Jag har bara läst ett fåtal av avslagsbesluten, men jag tror att anklagelserna har att göra med att man inte förstår hur Högskoleverket fattar beslut. Det är inte så att det sitter byråkrater och hittar på saker på egen hand. Besluten grundar sig helt på rapporter som har skrivits av externa granskare. Peer-rewiew. Ett allmänt erkänt system inom akademin. Även om Högskoleverket kan ändra en rekommendation från experterna så är det mycket ovanligt. Det är så att säga akademin självt som avgör om utbildningarna håller tillräcklig kvalitet.

Högskoleverket är inte tänkt att ta regionalpolitiska hänsyn. Högskoleverket ska bedöma kvalitet, punkt och slut. Regeringen har ansvar för regionalpolitiken. Om de vill ha lärarutbildning i Norrland får de göra insatser för att höja kvaliteten där. Att kvaliteten går först togs också upp av Örnsköldsviks allehanda. Även Lärarnas riksförbund, det andra stora lärarfacket, sätter detta främst.

I DN fortsätter det:

När ett verk fattar beslut med så omfattande konsekvenser som det får när högskolor nekas examensrätt borde de berörda ha rätt till utförligare motiveringar. Dels för att de ska få vägledning inför kommande ansökningar. Dels för att visa att verket har god grund för sitt beslut.

Fredagen var en dålig dag inte bara för Stockholms universitet och alla de andra högskolorna som nekades examensrätt utan också för Högskoleverket. Med stor administrativ makt följer ett stort ansvar. Den som inte underbygger sina avslag utövar sina befogenheter på ett vårdslöst sätt.

Det har verkligen gått undan i den här ansökningsprocessen, det kan ingen ifrågasätta. Men det är verkligen inte Högskoleverkets fel. Det ansvaret vilar helt på Jan Björklund och regeringen. Lärosätena har inte fått tid att skriva bra ansökningar och Högskoleverket har inte fått den tid de behöver för att granska ordentligt. Förändringen har forcerats igenom på kort tid. Visst, då blir det dåligt. Nu kan vi få problem med lärarutbildningsbrist. Det kommer att ta lite tid innan lärosätena som fick avslag kan söka igen. Det kommer att bli hack i systemet, kanske två eller tre år. Det får vi hantera efter bästa förmåga.

Den 18 januari meddelar HSV vilka som får examensrätt för högstadie- och gymnasielärare. Då får vi bland annat veta om Lunds universitet kan starta lärarutbildning igen efter tio år utan.

Mot slutet av mötet fick vi ta emot advokat Anders Stenings oberoende utredning av rektor Per Erikssons befodran till professor. Denna befodran har ifrågasatts efter en granskning i Sydsvenskan som jag har kommenterat i ett tidigare inlägg. Det är bra att detta har granskats. Vi studentrepresentanter har välkomnat granskningen. Vi har samtidigt menat att Per Eriksson är oskyldig till motsatsen har bevisas. Motsatsen har inte bevisats.

Jag har konstaterat att det förekommit två oriktiga uppgifter i ansökan. De förekommande sakfelen kan inte ha påverkat utgången av ärendet och kan på inga villkor föranleda en omprövning. Felen är till sin karaktär försumbara och ursäktliga.

Så skriver Anders Stening i sin rapport idag, vilket även rapporteras av Lundagård (x2), Sydsvenskan och Skånskan. Jag har läst den. Stening konstaterar att det visserligen finns två fel i Per Erikssons CV, något som han själv har medgett, men att de är försumbara och att de inte hade påverkat LTH:s beslut om befodran.

Universitetsstyrelsen, som jag sitter i, har meddelat att vi har fortsatt förtroende för Per Eriksson som rektor. Jag vet att även LUS ordförande Christoffer Ivarsson kommer att uttala sig för studenternas räkning idag.

”Friandet” idag betyder absolut inte att diskussionen om vad som är akademiskt ledarskap kommer att sluta. Tvärt om. Vi befinner oss mitt i en process där universitetets organisation ska reformeras – ett resultat av regeringens ambitioner att lärosätena ska ha större autonomi. Där ingår ledarskap som en central fråga. Om detta skriver Eskil Fagerström i Sydsvenskan idag. Det är faktiskt läsvärt.