Studenten & universum

Universitetets alla kunder 26 januari 2011

Så har det äntligen blossat upp en debatt kring universitetets sätt att bestämma priset på sina utbildningar. Man debatterar också varför Lunds universitets studentkårer (LUS) kan tolerera att universitetet “saltar” sina räkningar till internationella studenter från och med nästa år. Jag trodde att det skulle komma tidigare. LUS beslut togs redan i april 2009 och jag var en av dem som skrev ihop vad som skulle bli lundakårernas åsikt.

LUS nuvarande vice ordförande Henrik Jonsson har blivit ansatt dels från ledarplats på Lundagård, och nu senast från Jesper Alex-Petersen, knuten till  S-studenter i Malmö. Henrik har på ett lysande sätt bemött kritiken på sin egen blogg (mycket läsvärt). Det viktigaste i hans inlägg är att han konstaterar att frågan om avgiftsfrihet och frågan om storleken på studieavgifterna inte är samma fråga.

Vi ska å ena sidan driva åsikten att studier ska vara avgiftsfria för alla, samtidigt som vi vill ha de främsta studiemässiga talangerna till Lunds Universitet. I en tid där den helt avgiftsfria modellen inte längre är ett reellt mål. Hur man än vrider och vänder på denna olösliga variant av Rubiks kub så kommer det aldrig att vara möjligt att få dessa två ståndpunkter att konvergera i det nyligen instiftade systemet. Av denna anledning måste vi dela frågan i två.

För att vara helt tydlig med er: Jag HATAR studieavgifter. Jag tycker att riksdagens beslut att ta ut studieavgifter för utländska studenter är att göra Sverige och dess högskolor en stor otjänst. Framförallt eftersom det rubbar det unika förhållande som finns mellan studenter och universitetet. Det finns de som redan tidigare har velat stämpla studenterna som “kunder” vid universitetet. Det har inte hållit tidigare, men det blir en nödvändig konsekvens nu. Universitetet ska ta emot studenter som personligen (eller via föräldrar) betalar för att vara där. De studenterna är kunder, varesig man vill eller inte.

Detta är ett enormt paradigmskifte. Det är den största förändringen i svensk högre utbildning på decennier. Från att vi kunde nöja oss med att prata om ‘public good’ och utbildning för alla så har vi hamnat på en internationell utbildningsmarknad där andra regler gäller. Där har vi inget val annat än att spela enligt marknadens regler. Henrik skriver:

Svaret på det här är att man har gett sig in på en marknad som inte borde finnas. Marknaden där man köper och säljer högre utbildning, en produkt som borde ses som en rättighet och inte som en vara. Men nu har vi i alla fall gjort det. Har man gjort det så måste man också anpassa sig efter den marknad man står på.

Kort sagt: Att vara emot studieavgifter är att vara emot att vi ska in på utbildningsmarknaden. Detta är mitt svar på den första frågan.

Men nu är vi där. Vi står på marknaden och ska bjuda ut våra varor. Vi måste sätta ett pris. Hur gör vi?

Först: Vi frågar experterna hur mycket presumptiva studenter är beredda att betala. Det har vi gjort och fått svar.

Sedan: Vad är våra kostnader för en utbildningsplats. Tidigare har detta varit oss helt utan kontroll. Staten har bestämt vad det ska få kosta och vi på lärosätena har rättat mun efter matsäck. Men nu är vi på en marknad och staten är vår största kund. Staten är en spelare på den här marknaden som alla andra. Staten köper utbildningsplatser i mängder av oss. Och de betalar för sig, en prislapp per student. Snåla är de. Prislappen är för låg. Vi knorrar och knorrar och försöker få staten att betala mer så att de får en bättre produkt (utbildad student). Men staten är ändå vår största kund, så vi låter oss nöja och ger staten en enorm mängdrabatt.

Lärosätena och kårerna spiller inte ett enda tillfälle att tala om att högre utbildning måste få mer pengar. Prislappen måste öka. Staten måste betala en högre studieavgift för sina studenter. Nu finns det en möjlighet att ta betalt av utländska studenter vad utbildningen kostar. Då måste vi ju göra det. Hur seriösa är vi om vi frivilligt låter sänka priserna och ändå knorrar om att priset är för lågt.

Det är mitt svar på den andra frågan. Därför kan jag leva med att båda vara emot studieavgifter OCH argumentera för att de ska vara höga.